-Du får inte leka på våran gård!

Lika barn leka bäst. Brutalt fick jag veta att jag inte var "lika"

-Jag gick i första klass hemma i Hjo.
Hade fått lov att följa med en klasskompis hem efter skolan.
Mamma skulle hämta mig när hon slutade klockan fem.
Min kompis visade mig sitt dockskåp. Det var jättefint. Massor av fina möbler och dockor.
Hennes pappa hade hjälpt henne dra el så hon kunde tända och släcka lamporna i de olika rummen. Själv hade jag inget dockskåp hemma. Hade bara lekt med det på förskolan ibland.
Strax efter fyra gick vi ut på gården. Min kompis hade sett att andra barn var vid gungorna.
Vi gungade och hoppade hopprep till det kom en mamma och hennes dotter, kanske fem-sex år.

Ligga på en skräphög och bläddra i en gammal Se&Hör.
Då duger man och släpps in i de "rätta" kretsarna

-Du får inte leka på våran gård! sa ungen och pekade på mig .
Jag bara glodde varför skulle jag inte få leka här som alla andra. Förstod ingenting.
-Du får inte leka på våran gård sa ja ju! upprepade det näbbiga lilla glinet.
-Storbönneras onga kan hållas hemma ve å hoppa i höet! hävde mamman ur sig.
Då blev jag riktigt arg.
-Jag har aldrig fått lära mig skilja på folk och folk och ska det vara på det viset så..
Jag tog min skolväska och sprang därifrån. Bort till mötesplatsen jag och mamma kommit överens om.
Där fick jag stå i nästan tre kvart men hellre det än att vara kvar ens en minut.
I bilen hem berättade jag för mamma och vi pratade mycket om hur dumma en del är.
När jag kommer tillbaka till Hjo som vuxen och ser hur det gått för dem som sket i skolan och sumpade livets chans och det råkar sammanfalla med  de som körde bort mig från lekplatsen känner jag både en viss tillfredsställelse men samtidigt ett visst vemod över att de inte tog chansen när de fick den. I dagens jämställda Sverige har ju alla samma chans att arbeta hårt och skapa en bra framtid.

Kan inte säkert avgöra om det är bra eller
dåligt att en gång ha känt sig utstött och annorlunda.
Jag tror det gett mig en enorm styrka
att ta vara på mig själv och våga vara själv.

Trist att behöva höra samma kraxande i Second Life
-Vad har du med ditt perfekta liv i Second Life att göra?
-Tja, de första månaderna jag studerade bodde jag i ett sunkigt hyresrum i Uddevalla. Utan TV men med internetuppkoppling.
Jag pendlade 1 timme och 45 minuter morgon och kväll. Kände ingen i Uddevalla heller. När skulle jag hinna lära känna någon? Då var det rätt bra att ha Second Life. Var det de moderna tågen fanns det uppkoppling där med.
Jag träffade folk och har fått många fina vänner i Second Life och haft så många trevliga stunder att jag vill dela dem med min pojkvän.
Den här helgen som kommer är ett utmärkt exempel. Studiebidrag o studielån kommer på tisdag. Tack vare Second Life kan vi komma ut och roa oss trots att RL-plånboken ekar av tomhet.
Philip Rosedale hade en vision om en jämlik värld när han skapade Second Life.
En värld där alla hög som låg möts på lika villkor.
Jag är ledsen att behöva säga det Philip men vi har en väldig massa jobb innan vi är där vid din fina vison.
Världen kanske är ny men det är samma människor med samma fördomar och samma rädslor som befolkar den här världen som den gamla värden.